Jag träffade ganska nyligen en mycket trevlig man/gubbe som bjöd in mig till politiken och förklarade den värme, glädje och gemenskap det innebär att vara uppsatt politiker, eller politiskt engagerad överhuvudtaget.
Definitionen politik:
"Politik är en statsvetenskaplig term för de processer och den taktik en grupp använder för att fatta beslut, ofta vad gäller hur en statsoffentliga makt ska fördelas och utövas. Ordet används också om samhällsvisioner och det specifika innehållet i en grupps handlingsprogram och ligger då nära termen policy.
Handlingsprogram ja. Jag undrar hur många som ser det så. För mig känns politiken, eller snarare de största partiernas handlingsprogram mycket kluvna:
1: Handlar politik om att få fram sina egna ideer som man tror är bäst för Sverige. Det vill säga, genom dessa briljanta idéer få röster och makt så att man kan utveckla och införa sina idéer?
2: Handlar politik om att ha idéer som man formar utefter vad man tror att folket vill ha, för att på så vis få så många mandat som möjligt i riksdagen?
1:an är klart mycket osäkrare, eftersom man då verkligen står för sin sak, vare sig man får röster eller ej. 2:an är klart mycket enklare, eftersom man då handlar utefter vad man tycker är rätt , och inte för att få mandat.
2:an i sin tur innebär ju att när man väl har fått de mandat man vill, så fortsätter man ändra sin politik utefter vad man tror att folket vill ha, och helt plötsligt känns värdegrunden väldigt avlägsen.
Som sagt (tänkt?) så kan man undra vilken av dessa de flesta partier sysslar med idag.
Alla partiet närmar sig varandra på vänster-höger-axeln, Moderaterna: nya arbetarpartiet, en efter en går ifrån sin före detta utopi. De ideologiska orden som liberal, konservativ, socialistisk, feministisk och så vidare är nästan farliga att uttala eftersom ingen längre är det de förr utgav sig för att vara.
Mitt dilemma är vart värdegrunden tagit vägen?
Politik måste väl ändå handla om att föra fram den politik man tror på, inte att komma in i riksdagen (som största prioritering)
Jag är ledsen, den anonyme trevlige herren inom politiken. Men om jag någonsin skulle börja syssla med politik på ett seriöst plan så skulle det vara för att föra fram de idéer jag tror på. Det känns inte riktigt som att det är det som svensk politik handlar om just nu, i dessa kampanjsdagar.
Hela Sverige har drabbats av bröllopsyra, glädjen är stor och människor ler igen. Underbart!
Igår presenterade Tidningen Metro en mycket intressant och smått förvirrad artikel om Daniel Westlings nya liv som prins (nu valde jag den titeln som är mest lättförståelig). Hans liv förändras, det kan vi vara ense om, men hur den gör det verkar ingen riktigt veta. Experterna hade enbart diffusa svar på alla frågor.
Daniel kommer få ett nytt tilltalsnamn, där namnen i titeln på detta inlägg säger en del om detta. Man kommer inte längre få kalla honom hans vanliga namn, Daniel Westling, utan något av ovanstående, eller något annat liknande är det enda som får användas offentligt. Endast hans nära släktingar får kalla honom hans "vanliga", medfödda namn.
Och efternamn, det kommer han inte längre att ha, på passet kommer det att stå nästan alla de titlar jag nämnt, men inget efternamn, det tas bort. Fast ibland kan han dock betecknas inom släkten Bernadotte, men det används inte. Om paret mot alla odds skulle skilja sig så förlorar Daniel givetvis alla dessa titlar. Fast någon egentlig roll har han inte, utan oftast ett bihang till Victoria, och i enstaka fall kan han användas som hedersvärd vid speciella ceremonier.
Glädje är underbart, bröllop är fantastiskt och kollektiv gemenskap utanför de vanliga samtalsämnena är ett stort plus. Men det finns mycket jag inte förstår med monarkin. Det här är bara ett väldigt litet exempel på den förvirring som kungahuset innebär. Om jag skulle vara Daniel skulle nog min värld kännas helsplittrad, han går från "vanlig" knegare, gym-ägare och son till prins, livstidsbetald och informell representant för Sverige. Det kan tyckas konstigt vad Sveriges populäraste familj saknar ett egentligt val. De flesta förstår nog själv problemet med en konstitutionell monarki, och full demokrati, men traditionens makt väger oftast högst.
Socialdemokraterna då, det tycker jag faktiskt är lite underligt. De har uttalat i sin partiplan att de jobbar aktivt för att få bort monarkin och kungahuset i Sverige. Samtidigt ger de en livstidsprenumeration på Kungliga Operan till paret, och hyllar dem öppet i media. Underligt att popularitet går före beslutsamhet inom politiken idag (eller kanske alltid gjort?)
Jag söker fibrilt lägenhet i Stockholm nu i dagarna. Jag kan utan överdrift säga att hälften av alla annonser som går at hitta om "Stockholmslägenheter till uthyrning" handlar om bröllopshelgen. Tänk att så många vill se detta?!
Tack hovet för den svenska kollektiva glädjen, men jag tror inte alls det är ett bevis på monarkins popularitet i Sverige. Glädje och bröllop tycker de flesta om. Men jag ser det sorgligt att människor runt hela vårt avlånga land inte vågar stå för sina åsikter. Popularitet går först, det kanske är den världen vi lever i?
Jag säger mig inte stå emot kungahuset i sig, men det sorgliga är det diffusa kungafamiljsbegreppet och att människor gör allt för popularitet. Det för oss in på hela begreppet politik, men det kan jag ta i nästa inlägg :)
Grattis på bröllopsdagen om några dagar Victoria och Daniel!
