natanaels

För några dagar sen var jag på väg intill stan för en promenad med några vänner. Vi gick ner för gatan längs vattnet, där det finns gatuuppträdanden, artister och musikanter. Vi passerade en duktig magiker som gjorde några riktigt coola "tricks". Där var även en predikant. Han var inte lika fängslande som magikern. Han stod på en låda, skrek i en mikrofon, och bredvid honom låg en kista med en död låtsas-kropp. Han talade om hur vi alla kommer att dö och komma till helvetet om vi inte känner Jesus.

En del människor fnissade. Andra sa åt honom att fara åt helvete. Några ungdomar försökte stjäla den döda kroppen i kistan. Allt jag kunde göra var att tänka för mig själv att jag ville ställa mig på en låda bredvid honom och skrika av hela lungorna: Gud är inget monster. Nästa gång kanske jag gör det.

Ju mer jag har läst bibeln och studerat Jesu liv, desto mer har jag blivit övertygad om att kristendom sprids bättre genom fascination, än genom ansträngande påtvingning. Men de sista decennierna har kristendom, iaf i USA, blivit mindre och mindre fascinerande. Vi har gett ateisterna mindre och mindre att misstro. Och den sorts kristendom många av oss har sett på TV eller hört på radio liknar mindre och mindre Jesus.

Vid ett tillfälle blev Gandhi tillfrågad om han var kristen, varpå han svarade i grund och botten: "Hmm, jag älskar definitivt Jesus, men kristna verkligen ogilla sin Kristus." En nyligen gjord undersökning visar att de tre sakerna som kristnai USA är mest känd för (bland icke-kristna) är: 1) Homofober, 2) Dömande, 3) Skenheliga. Så vad vi har här är lite bildkris, och mycket välförtjänat rykte Det var dom dåliga grejerna, och det var därför jag började med att säga förlåt.

Nu till dom goda nyheterna.

Jag vill inbjuda dig till att överväga om televangelisterna och gatupredikanterna har fel- och att Gud verkligen är kärlek. Kanske är andens gåvor verkligen vackra saker som fred, tålamod, vänlighet, glädje, godhet, och inte de hemska saker som har kommit att karaktärisera religion, och politik för den delen. (Om det är något jag lärt mig från liberaler och konservativa är att du kan ha bra svar och ända vara elak... och lika viktigt som att ha rätt, är det att vara vänlig.)

Hoppas dessa sent översatta rader kan betyda något för någon.

"Politik är en statsvetenskaplig term för de processer och den taktik en grupp använder för att fatta beslut, ofta vad gäller hur en statsoffentliga makt ska fördelas och utövas. Ordet används också om samhällsvisioner och det specifika innehållet i en grupps handlingsprogram och ligger då nära termen policy.

Handlingsprogram ja. Jag undrar hur många som ser det så. För mig känns politiken, eller snarare de största partiernas handlingsprogram mycket kluvna:

1: Handlar politik om att få fram sina egna ideer som man tror är bäst för Sverige. Det vill säga, genom dessa briljanta idéer få röster och makt så att man kan utveckla och införa sina idéer?

2: Handlar politik om att ha idéer som man formar utefter vad man tror att folket vill ha, för att på så vis få så många mandat som möjligt i riksdagen?

1:an är klart mycket osäkrare, eftersom man då verkligen står för sin sak, vare sig man får röster eller ej. 2:an är klart mycket enklare, eftersom man då handlar utefter vad man tycker är rätt , och inte för att få mandat.

2:an i sin tur innebär ju att när man väl har fått de mandat man vill, så fortsätter man ändra sin politik utefter vad man tror att folket vill ha, och helt plötsligt känns värdegrunden väldigt avlägsen.

Som sagt (tänkt?) så kan man undra vilken av dessa de flesta partier sysslar med idag.

Alla partiet närmar sig varandra på vänster-höger-axeln, Moderaterna: nya arbetarpartiet, en efter en går ifrån sin före detta utopi. De ideologiska orden som liberal, konservativ, socialistisk, feministisk och så vidare är nästan farliga att uttala eftersom ingen längre är det de förr utgav sig för att vara.

Mitt dilemma är vart värdegrunden tagit vägen?

Politik måste väl ändå handla om att föra fram den politik man tror på, inte att komma in i riksdagen (som största prioritering)

• Många kristna lever i både sitt eget liv och hur de är mot andra av ren lagiskhet.
  Man tar till sig bibelns underbara direktiv, fast gör dem till lag över sig. Och istället för förlåtelse så upplever man förkastelse mot Gud om dessa inte hålls. Än värre blir det när detta är utgångspunkten för mission. Tänk själva när en icke kristen sökare i första hand får höra om livsstilspetitesser, framför det fantastiska evangeliet.
  Livsstilen måste komma av tron, och inte tvärtom!
• Men det verkliga problemet ligger i att man inte bara gör dessa direktiv till lag. Utan även överdriver denna "lag" och tillsätter ännu mer, icke bibelinspirerade riktlinjer. Och ibland tar dessa överhand.